”Tennisens styrka är förutom precision och variation bristen på respekt för tiden; en riktig match utspelar sig i evigheten. Fotbollen är i jämförelse banal, en tidsstudiesport: klockslavar som kärringgnetar sig till vinst efter ettmålsledning. När det görs till taktik och kallas speluppläggning är det bollsportens död. Icke så i tennis! En tennisspelare som tittar på klockan är dömd till undergång.”
AV TENNISSPELAREN PETER HALLBERG
– FÖRFATTAREN ULF PETER HALLBERG (sedan 1985)
Jag var 18 år gammal när jag var med och grundade Fair Play den 22 januari 1972. ”Klubbens tredje medlem blev Peter Hallberg.” Det är ett tag sen! Ändå ser jag glasklart framför mig hur min pappas gode vän Alexander Himpel hoppar omkring i ett av rummen vid ingången till MFF-stadion med pappersbuntar i handen och med vilda gester förklarar att en ny tid ska ta sin början, om vi bara blir en riktigt bra och ärlig styrelse som hela tiden tänker på att i tennisen och livet gäller Fair Play – det är lagen! – och inget annat. ”Och du får hålla koll på allt det där!”, sa Alex och pekade på mig: ”Du ska ju läsa litteraturhistoria i Lund till hösten, så du får skriva protokoll!” Och så blev jag sekreterare, enhälligt vald av de fyra andra. Ja, ni vet väl hur alla andra entusiastiskt pekar på den som måste anteckna och lägga allt på minnet, medan de som bestämde det bara kollar rakt ut i luften och tänker på annat. Intagningen i Svenska Tennisförbundet är daterad den 6 mars 1972 och anger som medlemstal 5 stycken medlemmar, upptagningen i Skånes Tennisförbund hade skett månaden innan. Uppslutningen var enorm: 1973 hade klubben 350, 1974 526, 1975 644 och 1978 966 medlemmar.
Som författare är jag ju fortfarande ett slags sekreterare, minnets tjänare och protokollförare. Ja, den som skriver tränar ju precis som i tennis, nöter envetet in finesser, det är precis som att mala backhandscross på träningen, och folk frågar en när man bankar in en ordboll på rätt ställe ”Hur kan du komma ihåg allt det där?”, och jag säger precis som min faster som satt i telefonväxeln på Länsstyrelsen och var den bästa historieberättaren i Malmö, det var ett sätt för henne att kompensera sin litenhet, 127 centimeter: ”Man måste bara vara roligare än verkligheten!”
Min faster var när det gäller tennisen mest orolig över att jag och min pappa skulle slita ut oss med allt vårt tennisspelande: ”Det finns ju ingen gräns för ert viftande med racketen!” Hon var nämligen bekymrad över att vår släkts store man, hennes morfar Rudolf Asp, som grundade Skånska Dagbladet 1888, hade arbetat ihjäl sig. Han betecknades som ”neurastenisk” och dog 1907 vid 56 års ålder. Så när landshövdingen Gösta Netzén smög förbi telefonväxeln där min faster jobbade 1938-1982 brukade hon respektlöst ropa ”Gösta! Jag ser dig nog – ” och när han då frågade ”Hur står det till, fröken Hallberg?” svarade hon, med samma finess som när en tennisspelare plötsligt kör en överraskande stoppboll: ”Lite neurastenisk, som alla i släkten Asp-Hallberg, men annars finfint, Hövdingen!”
Jag försöker minnas Fair Play TK på 1970-talet. Det är precis som när man tittar på bollen, all kraft krävs, framför allt koncentration. Bortglömda människor och situationer dyker upp. Hur vi satt där på MFF-stadion när vi bildade klubben. På borden omkring oss låg Tretorns blå bollkartonger och så högar med domarprotokoll och anmälningsblanketter till vår nya klubb som skulle startas den här dagen. Våra träracketar var utspridda lite här och där. Jag hade mina två Slazenger Challenge Nr. 1 med de vackra vita skydden med guldbokstäver liggande vid fötterna, så att jag snabbt skulle kunna sticka ut i hallen och spela, när det här tjatet var över. Alex pratade om att en riktig tennisklubb skulle vara ärlig, kämpa för det goda i livet och konsten, ja, inte som MTK, sa han. Där hade han som coach fört Christer Ericsson och Toto Johansson till stora framgångar, men nu var den klubben tyvärr korrumperad och det behövdes nåt helt nytt. Fair Play skulle vi heta! Helt enkelt. Det var markören för vad vi skulle stå för.
När Alex kom körande i sin vita Volkswagen genom Skåne under sin första MTK-era, där jag också fanns med på tredjesingeln i A-laget en gång (vinst mot Stefan Schultz, Helsingborgs TK 6-2, 6-3) satt Christer och Toto alltid i bilen och flinade ut mot alla som de körde förbi i ilfart, på väg till hålor som Ystad och Trelleborg för att panga ut sina motståndare. Så man fattade att Alex nu menade allvar med Fair Play och att detta var vår historiska chans: att bli riktigt bra – kanonbra. I den nya klubben! Kanske till och med lika bra som Kenneth Andersson. En dag skulle man kunna ha lika välkammat hår som Christer Ericsson och vara lika dräpande i repliken som Toto Johansson, som hade lärt sig det av sin pappa Torsten. Torsten Johansson slog till och med alla som ledde stort mot honom, genom att helt enkelt prata bort dem. Motståndarna tappade helt koncentrationen när Torsten började skoja och reta dem till vansinne med tromber och paradslag. ”Lugna ner dig!”, sa Torsten till slut och log mot publiken när han slagit in matchbollen. Min pappa var väldigt ”neurastenisk” varje gång han fick stryk mot Torsten Johansson. Ett standardresultat var 1-6, 2-6, med några virvlande, publikfriande tromber från Torsten som avslutning. Efter en sådan omgång satt min pappa alltid tyst vid skrivbordet några dagar och stirrade in i väggen. När han började bläddra igen i Nordens alla dagstidningar visste jag att han var på väg ut ur mörkret.
”Tennis är stor teaterkonst”, sa Alex. ”Jag kommer från Wientraditionen, och i Wien är alla konstnärer och författare och skådespelare och regissörer galna och underbara – fattar ni inte det! – det måste ni väl fatta…” Och så gick eller snarare dansade han, med sitt särskilda hoppsteg, ut i MFF-stadions trähall med dess snabba parkettunderlag, där jag några år tidigare hade sett Keith Moon slå sönder sitt trumset när The Who spelade i Malmö (”Talkin’ ’bout my generation! My generation…” – och efter det hade jag och alla mina kompisar klippt oss med ””Who-frisyr” på Frisör Originell på Regemenstgatan och sen gick vi till Rollies på Lilla Torg i randiga eller blommiga Gulins-skjortor med äkta eller oäkta Beatles-boots på fötterna och köpte Mothers of Inventions ”Freak Out” eller Doors ”Strange Days”. Och där i trähallen, stod Alex på det grönmålade trägolvet och sa att här skulle en kombination av tennis och teater starta en ny tideräkning: ”Tenniskonstens sköna tid!”. Det fanns tre lösenord: ”Träna! Träna! Träna!” Vi tränade så många kvällar i veckan vi kunde från 17 till 21. Det gällde att aldrig visa att man var trött. Bara bita ihop! Springa framåt mot nätet, toucha nätkanten och sen baklänges tillbaks till baslinjen körde man minst tio-tjugo gånger per träningspass. Vi dansade på banan, för Alex drömde alltid om balett och teater. Man hade en kombination av konst- och blodsmak på tungan.
Alex drömmar om teater och dans skulle realiseras av den australiensiske topptränaren Ross Jones, en snygg, mörkhårig, gänglig gestalt, representant i Skandinavien för den australiensiska topptennisen. Han hade gått i skola hos John Newcombe, Roy Emerson, Fred Stolle och den än idag närvarande ikonen Rod Laver, den siste australiensiske veteranen, med läderhud som en gammal cowboy, skrynkelfri kostym och vattniga ögon – Australian Opens starkaste symbol. Och jag hade sett dem i Båstad; de var min barndoms idoler. Ross Jones byggde framför allt sitt koncept på en sak: att vänsterarmen skulle flaxa ut precis lika snabbt när högerarmen drogs tillbaka för att slå tillbaka bollen. Så vi flaxade med båda armarna och sen skulle vänsterarmen in under högerarmen som pekade rakt fram, och jag kan inte riktigt se vad som finns kvar av detta lite stela koncept i topptennisen idag, men det fanns en tanke om kroppslig balans som säkert var riktig. Och närmare en dansare i Tjajkovskijs Svansjön har jag aldrig varit än under Ross Jones glansperiod i Fair Play. Vi reste till Hellerup i Danmark också, där han var chefstränare, och tävlade – och vi kände helt klart att vi var på väg mot världstennisen.
Den mest symboliska händelsen för vår koppling till den internationella tennisvärlden var när Alex och jag hämtade Arthur Ashe och Roscoe Tanner i hans vita Folka nere vid flygbåtarna. Alex hade ringt Arthur Ashe i Köpenhamn och bjudit över honom för att träna i Fair Play. ”Of course we want to come!” Arthur satt där fram i bilen bredvid Alex, och jag hade den mer svårpratade Roscoe i baksätet. Jag tänkte på hur det skulle vara att stå så långt som möjligt bakom baslinjen och vänta på hans 225 km/tim-serve, världens snabbaste. Tänk om han sköt den rakt genom magen på en… Det var mest Alex som pratade. Han presenterade sina visioner oförblommerat och viftade med armarna, så att Arthur vände sig om till mig och sa: ”Tell him to hold the steering wheel, will you!” Det var inte så många slag vi fick slå mot dem den kvällen, men det hela var oförglömligt. Jag ser framför mig hur Arthur Ashe rörde sig på banan som en panter, medan Roscoe Tanner var mer som en välriktad missil som när fötternas avskjutningsramp ställdes rätt brände iväg otagbara servar och otagbara crosslag. Roscoe Tanner var känd för sin dräpande smash, så vi sa att han kanske smashar ihjäl nån av oss eller pangar hål i tältet. När Alex och jag satte av Ashe och Roscoe Tanner vid sista flygbåten vinkade Arthur mot mig, medan Tanner kliade sig bakom örat och kollade på några flygvärdinnor som gick in i terminalen.
Året efter vann Arthur Ashe Wimbledon. Han var djupt engagerad i att ge svarta barn och ungdomar över hela världen möjlighet att spela tennis och var ett föredöme för många. 1993 dog han i AIDS efter en blodtransfusion, 49 år gammal. Roscoe Tanner å sin sida gifte sig med en rad kvinnor i olika länder, skapade sig en förmögenhet med olagliga metoder och förlorade den. I ett sista försök att undkomma rättvisan flydde han till Tyskland, där han greps av två detektiver och sattes i fängelse i Karlsruhe. 2006-2008 var han fängslad i USA för checkbedrägerier och ansvarslöshet i underhållsmål. Hans självbiografi från 2005 heter Double Fault: My Rise And Fall, And My Road Back. Efter att ha skrivit den arresterades han upprepade gånger för checkbedrägerier.
En amerikansk tennisjournalist, Ja Allen, har framfört tesen att Tanners framgångar på tennisbanan hade att göra med hans briljanta förmåga att fokusera bara på bollen och aldrig på motståndaren, han såg bara bollen. Allen analyserar i förlängningen av detta hans moraliska bankrutt i privatlivet: att aldrig kunna fokusera på något annat än det egna jaget och dess fördelar. Allen skildrar Roscoe Tanner som en sociopat och beskriver en sådan i tio punkter. För oss är det intressanta att analysen är en negativfolie av vad som menas med rent spel i livet. Så här ser alltså motsatsen ut till det Fair Play vill stå för, Unfair Play: 1) att inte lära sig av erfarenhet 2) ingen känsla av ansvar 3) oförmåga att skapa meningsfulla relationer 4) oförmåga att kontrollera impulser 5) brist på känsla för moral 6) kroniskt asocialt uppförande 7) ingen förändring av uppförandet efter bestraffning 8) känslomässig omogenhet 9) ingen skuldkänsla 10) att ständigt sätta sig själv i centrum.
En sekreterare och författare försöker sätta in allt i ett sammanhang, skriver årsberättelser, tänker efter. När man är 18 har man allting framför sig och tänker inte på vad det ena eller andra leder till. Varje lördag sprang vi femtio gånger i backen på Sibbarp och alla matcher var lika viktiga. Alex kom alltid springande, och så var han borta igen – han var maniskt sysselsatt, alltid på språng. I mina minnesbilder ser jag honom alltid stå i hallen på Ryttmästaregatan 9 när han besökte oss, och med några böcker i handen skrattande ta farväl men ändå inte sluta prata. Det var alltid en viktig sak till.
Några av oss yngre – bland annat Arne Frank, Michael Sjöblom, Ingrid Bessfelt och Anneka Cewers m fl – arbetade som juniortränare. Helgerna gick mest åt till seriematcher och sakta men säkert spelade vi i A-laget upp Fair Play från lägsta till högsta divisionerna. Vi blev bättre och bättre. Alex favorit Mats Peter Bergenhov värvades från Höllviken och även Gustaf Malmström, eleganten. Mats Peter var ett underbarn som till slut lär ha tagit ett ATP-poäng i Bombay – men han hade ett problem. En total sorglöshet som gjorde att han mitt i en match kunde börja tänka på nåt helt annat och se ut som om han gick och tuggade på ett äpple i en trädgård i Höllviken. Då sprang Alex fram och tillbaka vid banan, skakade på huvudet och rynkade och muttrade: ”Vad fan håller han på med?” ”Förlora”, sa min dubbelpartner Arne och jag och tittade förläget upp i tälttaket. Arne Frank körde stålracket som Jimmy Connors och hade en strängningsaffär på Davidshallstorg. Vi var båda lika oroliga över sorglöshet på banan. Vi försökte fokusera på kampmomentet. Vi var ett härligt dubbelpar.
I dag slår Mats Peter mot cementväggen vid MFFs fotbollsstadion och sätter upp underfundiga egenhändigt hopknåpade sentenser på sin cykel utanför konsthallen i Malmö. Men jag har inte sett någon sentens om tennis än; jag väntar på ”Tennis är livet!” och så nån klurig fortsättning. Mats Peter har alltid samma glada skratt och är ständig proffspublik på Fair Play. För rätt många år sedan var det stor intervju i Sydsvenskan om honom som levnadskonstnär. Han satt vid ett stearinljus i sin lägenhet vid Mellanhedsparken och berättade om sina visioner om att inte arbeta och att klara sig utan elektricitet. Han har tackat nej till att spela veterandubbel med mig i Båstad, och jag blir alltid lika glad när jag träffar honom. I väntan på hans comeback, i 80-årsklassen i Båstad kanske, har jag ställt upp i dubbel med Lennart Bergqvist, min gamle vän och motståndare från ungdomens glansdagar. Han har till och med kommit till Berlin och hjälpt mitt veteranlag där att komma tvåa i högsta serien för oss 60-veteraner. Lennart och jag vann en avgörande dubbel för något år sedan, mot en inköpt polack som spelat Davis Cup och inte visste någonting om Fair Play utan skymfade sin egen partner och la hela skulden på honom när vi vann klart i två raka set.
Strax innan jag lite grand släppte taget om Malmö, Fair Play och topptenniskänslan, minns jag hur jag efter en tuff seriematch i Växjö tog en omväg till Vetlanda i min pappas citrongula Volkswagen och hämtade möbler och saker till en tjej i Lund som jag var lite förälskad i. Det började snöa kraftigt redan på kvällen i Växjö. Men en Fair Play-spelare ger sig inte, om han har lovat en sak. Han står vid sitt ord och vill dessutom vinna. Han har ingen reality-check, han kör norrut innan han kör hem, ser inte vägen framför sig och inser att han kan hamna i helvetet. Jag var inte i Vetlanda förrän vid midnatt och utanför studentområdet Vildanden i Lund vid fem på morgonen. Den tillbedda sa: ”Fan vad du är sen! Du kan ställa in grejorna på rummet.” Jag fick en kopp kaffe, tror jag. Och hon pratade om hur sömnig hon var. Så krossade hon mina illusioner där i gryningen. Jag inser att den som kör Fair Play-modellen ändå kan bli straffad. Men man får ta det. Jag kunde ha varit fältbiolog i Kalix om alla i Sverige hade kört Fair Play, men jag är helt nöjd med att det inte blev så.
Vad är då Fair Play? Och varför är tennisen så viktig för en del av mänskligheten? Vad går tennisspelet ut på om man som Alexander Himpel och oss grundare betraktar spelet både som skön konst och fin utbildning. Vi tror att man faktiskt kan bli bättre som människa, i alla fall på tennisbanan – kanske också utanför. Äldre svenskar minns hur Björn Borg med sina fem segrar i följd 1976-1980 upprepade konstycket att vinna i vad som tycktes vara en oändlighet i Wimbledons och mänsklighetens historia. Tim Adams har i den lysande essän ”I huvudet på John McEnroe” skildrat hur det i Borgs psyke fanns en mekanism som under alla dessa matcher bara kunde göra rätt – och aldrig någon tvekamp i hans inre mellan Jag I och Jag II, koncentration och tvekan.
Den amerikanske tränaren W. Timothy Gallwell, som själv vid femton års ålder hade matchboll i amerikanska juniormästerskapen och missade en upprörande enkel volley, har skrivit att man måste låta den tjatiga, neurotiska delen av medvetandet kliva av banan om man vill vinna i tennis. Gallway använder tennis som ett tolkningsmönster för livet i allmänhet, och då är ”förmågan att hålla sig lugn mitt i flödet av snabba och oroande förändringar ett redskap man inte kan vara utan. Den som har bäst överlevnadschanser i våra dagar är den människa som med Kiplings ord lyckas hålla huvudet kallt medan alla runt omkring förlorar fattningen…”
McEnroe, som mognat ordentligt sedan han i sin ungdom utnämnde diverse domare till ”en skam för mänskligheten”, hamnade i djup depression när Björn Borg slutade spelade på toppnivå efter Wimbledonsegrarna. McEnroes insikt är av stort värde för hela mänskligheten: som tennisspelare behöver man en rival, en jämlike, som ger oss möjlighet att komma underfund med vad vi är kapabla till. McEnroe kommenterade situationen när hans rival Borg slutade med orden: ”Jag hade liksom ett tomrum inombords och jag fick en stark känsla av att det i fortsättningen var jag själv som skulle bli tvungen att alstra min egen intensitet.” Man tvingas bevisa sitt eget värde i handling – längst bort från bekvämlighetens ointressanta nollposition, där inget behöver bevisas. Som tennisspelare kan man inte gnälla från sofflocket, utan man måste titta på bollen och slå! Man måste ha nya idéer. Och ett starkt koncept: ”Träna, träna, träna!” Det är som de ord min svärfar gav vidare till vår yngste son, 21, när svärfar lämnade jordelivet i somras: ”Var aldrig nöjd med vad du har uppnått. Sträva alltid efter att bli bättre.”
Tennis handlar om skapelsens gryning, och det var därför vi startade Fair Play TK – Alex, Uno Thörnvall, Johan Carlsten, Axel Hansson och jag. Vinna eller förlora; det är en fråga om allt som ligger bortom tidens tvång, via avgöranden och vändpunkter fram till den avlägsna, ödesmättade matchbollen. Jean-Pauls Sartres och existentialismens grundtanke om att människan är sina handlingar är lättförståelig om än smärtsam för alla tennisspelare. Vi känner existentialismens sanning inpå huden, i nacken, i benen, i höger- eller vänsterarmen och i hjärnans nervtrådar. Vi är våra matcher. Det är så det är. Det kan vara hårt att ta ibland. Och så kan det katapultera en upp i ett high-tillstånd där allt är möjligt: ”Jag har precis bevisat det. Jag slog honom! Jag kan lita på mig själv igen.”
När stora organisationer i samhället förhandlar bort mänskligt ansvar och humanism, blir sporten den sista arenan där kampen står om värden, om rätt och fel, om att kunna förlora med högburet huvud och att vinna utan att bli gapig. Man sänker inte nivån på spelet ostraffat, eftersom motståndaren alltid kan skärpa sig. Det sporthatarna missar med sitt överlägsna flin mot fotbollsälskare, tennisamatörer, simmare, löpare och cyklister, är det genialiska, krävande kampmomentets bildningspotential – den ständiga dosen av lärdom i vinster och förluster, utövarnas lekfulla och lustfyllda utmaning av sig själva.
Tennissportens genialitet ligger i att den innehåller överraskande prövningar för kombinationsförmåga, timing, strategisk list och blixtsnabba, överrumplande utmaningar för psyket. Det märkliga – och samtidigt den absoluta motsatsen till sänkningen av nivån på skämt, historier och konstnärlig gestaltning i samhällets alla kanaler – är att man på sportens arena aldrig tröttnar på att utsätta sig för en bättre motståndare. Det är faktiskt honom eller henne man vill möta. Man kräver Utmaningen! I de stora flabbiga lögnernas tid är det skönt att ingen fotbolls- eller tennisspelare kan snacka sig till en seger. Man kan förvisso fegspela och slå skitbollar i tennis, men den som inte härdar ut mot en sådan motståndare tvingas tygla tålamodet och stärka initiativtagandet till nästa år – och har alltså lärt sig något väsentligt. Man får inte bli ett offer för en sänkt moralisk standard, en psykologisk krigföring som går ut på att tråka ut en. Då får man slå till bollen i stället och förvisa den låga nivån från banan med sitt eget spel – inte krypa ner mot avgrunden och beklaga sig. I sporten är vinsten aldrig orättvis, men förlusten har ofta starkare kvaliteter – som ett slags blixtlik insikt om förändring, om att uthärda och kämpa vidare.
Arvet från Alexander Himpel och oss entusiaster från förr ligger i den särskilda inställningen om vad tennisen kan betyda för livet. Insikten är: Tennis är livet! På banan lär vi oss utveckla det bästa vi kan få fram ur oss själva i kamp. Och vi har roligt! Befriade från tiden fokuserar vi på det viktigaste. Vi har med oss det bästa från barndomen och ungdomen hur gamla vi än är. Under en vistelse i New York på Upper East Side 1999, när jag skrev på Grand Tour, brukade jag på mina morgonpromenader gå upp till 96th Street och gå in i Central Park och titta på tennisspelarna. Varje morgon klockan åtta spelade fyra män som såg ut att närma sig nittio år. Deras slag gick i ultrarapid, deras löpsteg också – och ofta stod de bara stilla och såg motståndarens boll dala mot en punkt inte långt ifrån dem. De visste med hela sin kropp att de aldrig kunde nå den bollen. Varför nämner jag de där New Yorkgubbarna? Därför att de med sin bibehållna entusiasm fick mig att tänka på tiden i Fair Play och varför tennisen är min stora passion. Det är för att den håller livsenergin uppe.
Jag tittar upp mot en blå himmel med vackra vita moln över Paris. Janne Immonen sitter där uppe på moln 17 och vinkar och ler mot mig, som när vi stod i Fair Play-hallen efter att ha pratat om gamla tider: ”Det finns inget bättre än tennis, Peter! Man borde sätta upp en tavla i hallen med några ord om det där du berättade. Hur saker börjar och hur de utvecklas. Ashe, Roscoe Tanner, Alexander Himpel och ni andra. Starka formuleringar om vad tennisen är och betyder för en – i livet. Det där med att tiden stannar upp är bra. Att alltihop existerar i ett slags evighet.”
Alexander Himpel och Janne Immonen skakar hand med varandra som efter en bra match på ett vitt moln över Panthéon i Paris där så många stora författare och presidenter ligger i sina sarkofager. AUX GRANDS HOMMES LA PATRIE RECONNAISSANTE, För de stora män som fosterlandet hedrar, står det på byggnaden. Jag sitter vid den lilla bassängen i Luxembourgträdgården, där pojkarna stöter ut sina segelbåtar beskyddade av sina mammors blickar, när jag skriver detta. Sedan 1990 spelar jag så ofta jag kan i Jardin du Luxembourg när jag jobbar här. Jag känner halva Paris och har alla möjliga vänner: fotografer, skådespelare, litteraturprofessorer, bankanställda, piloter etc på grund av mitt tennisintresse. Jag har alltid med mig racketen när jag reser hit. När jag kommer in i parken på morgonen ropar någon alltid: ”Eh Peter, tu veux jouer?” För det vet att jag verkligen kan spela. Här är många som tror att de kan spela. De ropar ingen efter frivilligt. Det finns proffspublik här också, och en och annan gammal spelare som plötsligt ramlat i nån brant paristrappa efter för många glas rödvin och legat i koma och inte riktigt är sig lik. Jag berättar allt det här för att livet är så fullt av förändringar, precis som en tennismatch. Det här är ingen officiell historieskrivning och inget protokoll. Som författare vill jag försöka förstå det mänskliga eller omänskliga i de fenomen jag undersöker. Och historien är alltid också personlig, annars har den inget liv. Det lärde jag mig av min faster.
Det är som på Fair Play överallt i världen, om man väljer rätt umgänge och rätt sport, tennis. Rättvisan existerar. Man kan bli bättre hela tiden. Det finns tennisvänskaper som huvudsakligen består i gemensam kärlek till spelet. Utmaningen i att vinna eller förlora. Den frihetens vind som blåser på banan. Och det finns överallt i världen fruar och kompisar som inte förstår den: ”Varför måste ni räkna?” ”Det är ju helt sjukt det här med att ni ska vinna alltid…” De har missat det allra viktigaste – allt som handlar om hur människan kan utvecklas. Hur man kan få tag i livet. Man behöver någon att mäta sig med och mot, vi tennisspelare behöver motståndaren. För att känna hur starkt man kan leva i ögonblicket. Vi väljer bort alla bekymmer och allt ointressant småplock under matchen på banan. Vi försöker lära oss förlora med högburet huvud och ett erkännande: ”Du var bättre – idag.”
Det stora är ju att man lär sig mer av förluster än av vinster. Det är väldigt många som inte fattar det. Alla de som svär och fuskar. Alexander Himpel sitter på moln 17 över Paris och skrattar: ”Teater är stor teaterkonst! Men måste också orka springa fyrtio gånger uppför backen på Ribban! Glöm aldrig Per Widarsson, Peter! Hur seg han var. Han var bäst på det. Ta fram det i starka motlut vad som än händer dig. Du var ju nästan lika tuff som Per på Ribban. Du var faktiskt otrolig på att vända matcher! Det är din talang. Som när du vann mot Mats Olsson i Burlövspelen efter 0-6, 0-5. Mats var förstaseedad. Och så 7-5 till dig i avgörande!!! Eller när du slog Henrik Andrén i Östersjöveckan Trelleborg i handicapklassen när han precis hade vunnit Kungens kanna. Det är kanske din största seger. Du var tretton bara, och han var nästan två meter lång och slog stenhårt. De skrev om dig i Sydsvenskan. Vafan! Det där har du nytta av så länge du lever.”
Min pappa Ulf säger från moln 7, som är mitt lyckotal: ”En sund själ i en sund kropp är det viktigaste, Peter! Då klarar du dig alltid.” Hela Paris med all sin charm och särskilt tennisspelarna i Luxembourgträdgården gör klart för mig att Janne Immonens och Alexander Himpels engagemang lever kvar – ja, allt de kämpade för:
”Positivitet. Kvalitet. Engagemang, Respekt.
Vi är vad vi heter.
Fair Play.”
Klubben bildades den 22 januari av Alexander Himpel och Uno Thörnvall. Drivkraften bakom bildandet av Fair Play TK var att starta en tennisklubb som var fri från mygel och orättvisor.
Läs klubbens första verksamhetsberättelse här.
I maj kom Fair Plays första klubbtidning ut. I december spelades inomhusturneringen Fair Play Cup för första gången på fyra banor. 265 spelare kom till start premiäråret.
Urban Ek lämnade Malmö TK och fortsatte på hösten sin tränarbana Fair Play TK. Catarina Lindqvist, Thomas Högstedt och honom Stefan Svensson var några talangfulla spelare som följde med Ek till Fair Play.
Fair Play Stadion byggdes om och invigdes 13 november av kommunalrådet Nils Yngvesson. I hallen fanns nu åtta tennisbanor, fem badmintonbanor, restaurang och shop.
Klubben tog sina första SM-guld. Herrlaget, som gjort en raketresa genom seriesystemet och gått från lägsta serien till SM-slutspel, finalslog KLTK med 4-1 i Uppsala. Mikael Pernfors, Stefan Svensson och Lars Malmgren spelade för Fair Play i finalen. Catarina Lindqvist och Carin Anderholm spelade i damlaget som finalbesegrade SALK med 3-0.
Elitlagen försvarade sina SM-guld. Herrlaget finalslog Ullevi TK med 4-1 i Göteborg. Damlaget släppte inte något set i finalen mot GLTK. 1984 deltog herrlaget för första gången i Europacupen, som spelades i Le Touquet. De bästa klubblagen i Europa var på plats i Frankrike. Fair Play förlorade första matchen men vann sedan tröstturneringen.
Damlaget, under succétränaren Urban Eks ledning, spelade hem tredje raka SM-guldet. 3-1 skrevs siffrorna till mot SALK i finalen som spelades i Uppsala. Herrlaget spelade på nytt Europacupen, det här året i Barcelona. Catarina Lindqvist, klubbens stora damstjärna, var rankad tia i världen.
Mikael Pernfors fick sitt stora internationella genombrott när han gick till final i Grand Slam-turneringen Franska öppna mästerskapen i Paris. Han förlorade finalen mot Ivan Lendl, men blev en stor publikfavorit med sin underhållande tennis. I september var Pernfors rankad tia i världen.
Mikael Pernfors och Stefan Edberg spelade uppvisningsmatch i Baltiska hallen inför drygt 4 000 åskådare.
Första upplagan av lagtävlingen Hopman Cup spelades i Australien. Landslagen bestod av en kille och en tjej och för Sverige spelade Fair Play-duon Mikael Pernfors och Catarina Lindqvist. Sverige förlorade semifinalen mot Tjeckoslovakien med 1-2.
Fair Play TK arrangerade tillsammans med Malmö TK och Bellevue TK Davis Cup i Baltiska hallen i februari. Hemmafavoriten Mikael Pernfors säkrade segern mot Italien. Fair Play Stadion byggdes om och fick två nya banor.
Fair Play var med och arrangerade Davis Cup-finalen mellan Sverige och Frankrike i Malmö. Sverige förlorade en rysare med 2-3. Nicklas Kulti hade två matchbollar i den avgörande singelmatchen.
Fair Play TK, Kronprinsens TK och Malmö Bellevue TK var med och arrangerade Davis Cup-matchen mellan Sverige och Ryssland i Baltiska hallen.
Herrlaget blev svenska mästare efter finalseger mot Lidköpings TK. Andreas Vinciguerra avgjorde finalen inför storpublik på Fair Play Stadion. Det var första gången klubben tog SM-guld på hemmaplan.
Fair Play TK var med och arrangerade Davis Cup i Malmö. Sverige mötte Israel i Baltiska hallen i mars. Båda klubbens elitlag blev svenska mästare utomhus.
26 år efter senaste SM-guldet inomhus på damsidan fick Fair Play jubla igen. 4-2 slutade finalen mot KLTK på Fair Play Stadion. Herrlaget ordnade dubbeln när Helsingborgs TK finalbesegrades med totalt 7-3.
Klubben firar 40 år med hallinvigning och fest på Fair Play Stadion den 13 oktober. Mikael Pernfors var specialinbjuden gäst och spelade uppvisningsdubbel och deltog på den stora jubileumsfesten i hallen på kvällen. 2012 svarade också Frederik Nielsen för sommarens tennisskräll när han i par med britten Jonathan Marray vann dubbelturneringen i Wimbledon. Fair Plays herrlag tog andra raka SM-guldet.
Damlaget tog SM-guld efter en jämn och välspelad final mot Helsingborgs TK på Fair Play Stadion. Klubben var med och arrangerade Davis Cup i Baltiska hallen. Sverige föll mot Ukraina.
Pablo Figueroa vann sin 100:e titel på Sommar- och Vintertouren i Näsbypark. SM utomhus arrangerades för första gången i samband med SM-veckan. Fair Play tog dubbla guld i Sundsvall och följde upp segrarna med dubbla guld inomhus. Damlaget finalslog GLTK och herrlaget besegrade SALK.
Klubben arrangerade för första gången den internationella juniorturneringen Euroelite ITF Junior Malmö Open. 120 spelare från 17 nationer kom till spel. Elitlagen tog dubbla SM-guld både utomhus och inomhus.
Nya guldfester. Under SM-veckan i Borås finalslog herrlaget Piteå TK med 3-0 och damlaget besegrade Tabergsdalens TK med 4-0. Inomhus finalbesegrades Solna TK (herrlaget) och Upsala TK (damlaget). Under året startade klubben Swedish Tennis Academy.
Dubbla SM-guld utomhus under SM-veckan i Skåne. Herrarna finalslog Elfsborg Tennis och damlaget Tabergsdalens TK i Helsingborg. Herrlaget tog även guld inomhus efter 4-0-seger borta mot Upsala TK.
Tre SM-guld och ett SM-silver blev facit för elitlagen under året. Dubbla guld utomhus i Örebro och inomhus stod för damlaget för en stark insats och finalbesegrade Upsala TK med 6-0 på Fair Play Stadion. Herrlaget förlorade en finalrysare mot GLTK.
Klubben får en helt ny utomhusanläggning på Limhamns Idrottsplats med sju grusbanor. Första tävlingen som spelades av var klubbmästerskapets elitklasser och där vann Holger Rune en spännande finaldrabbning mot Filip Bergevi. På Fair Play Stadion byggs fyra padelbanor.
Fair Play TK arrangerar för första gången en internationell herrturnering på proffsnivå. Ström & Gulliksson Malmö Open spelades i augusti på Limhamn Tenniscenter. I oktober genomförde klubben sin 50-årsfest på restaurang Laziza. Catarina Lindqvist, Urban Ek och Cornelia Lister var några av gästerna på festen.
MIKAEL PERNFORS
Proffs: 1985-1998
Högsta ATP-ranking: 10 (september 1986)
Mikael Pernfors fick sitt stora genombrott 1986 när han som oseedad gick till final i Franska Öppna i Paris. Han förlorade finalen mot Ivan Lendl, men slog på vägen fram till final ut spelare som Stefan Edberg, Boris Becker och Henri Leconte. 1986 stod han också för ett par bejublade insatser i Davis Cup och blev utsedd till ”Årets tennisöverraskning” av journalisterna i Grus & Gräs. Vägen till toppen tog han via collegetennis i USA. Två år i rad – 1984 och 1985 – vann han collegemästerskapen. Under den här perioden bytte han klubb i Sverige från Trelleborgs TK till Fair Play TK. Pernfors var en klippa i elitlaget som 1983 gjorde sin första säsong i högsta serien och tog guld direkt. Nästa år försvarade Fair Play guldet. Första ATP-titeln spelade han hem i Los Angeles 1988. I finalen slog han André Agassi. Skador ställde till det för ”Micke” som tog ytterligare en ATP-titel i singel i karriären. 1993 gick han som oseedad hela vägen och vann Canadian Open i Montreal. Efter den aktiva karriären har han bland annat varit sportchef för Swedish Open. Han bor numera i USA med sin familj och spelar fortfarande tennis på veterantouren.
CATARINA LINDQVIST
Proffs: 1983-1992
Högsta WTA-ranking: 10 (april 1985)
Catarina Lindqvist tog sex titlar på WTA-touren och var framme i semifinal i Grand Slam-turneringarna Wimbledon och Australian Open. Till Fair Play kom hon i början av 1980-talet. Hon var en av spelarna som följde med sin tränare Urban Ek när han lämnade Malmö TK för Fair Play TK. 1983 tog Fair Play första SM-guldet på damsidan. Lindqvist var ankare i laget, men hon funderade på att trappa ner sin elitsatsning och börja studera. Hon åkte över till USA för att spela Ginny-turneringen i Hershey mest för skojs skull och gjorde succé. Lindqvist vann åtta matcher och besegrade 43-rankade Beth Herr i raka set i finalen. Segern blev vändpunkten och snart nådde hon nya framgångar med sin offensiva baslinjetennis. Första WTA-titlarna kom i Filderstadt, där hon finalslog det tyska underbarnet Steffi Graf, och i Pennsylvania. 1984 tog hon klivit upp som Sverigeetta – en placering hon behöll åtta år i rad. När hon var hemma ställde hon alltid upp för Fair Play. Tre raka lagguld 1983-1985 finns på meritlistan. Under karriären spelade hon 36 Grand Slam-turneringar. Den sista blev US Open 1992. Efter förlusten mot Helena Sukova meddelade Lindqvist att hon tänkte lägga racketen på hyllan. I dag bor hon i USA med sin familj och driver en tennisanläggning tillsammans med sin man.
FREDERIK NIELSEN
Proffs: 2001-
Högsta ATP-ranking (dubbel): 17 (april 2013)
Danmarksetta och dubbelspecialist. Har spelat sex ATP-finaler och tagit tre titlar. Största triumfen är utan tvekan Wimbledonsegern 2012. Nielsen och dubbelpartnern Jonathan Marray, Storbritannien, stod för sommarens stora skräll när de som oseedat par vann Grand Slam-turneringen. Paret var nederlagstippat i varenda match, men stod till slut som segrare efter en rad starka insatser. I semifinalen slog paret ut bröderna Bob och Mike Bryan, USA, som var regerande mästare och jagade tolfte Grand Slam-titeln. Nielsen/Marray, som bara spelat åtta matcher tillsammans, vann med 3-1 i set. Finalen mot Robert Lindstedt/Horia Tecua blev en tuff femsetsrysare, men det danskbrittiska paret fick lyfta bucklan. Under sin tid i Fair Play har ”Freddie” vunnit sju SM-guld. En lojal lagspelare som är ankare i Danmarks Davis Cup-lag och som fortfarande levererar på högsta nivån. 2018 var han framme i dubbelsemi i Wimbledon och i maj 2019 vann han ATP-turneringen i München tillsammans med tysken Tim Pütz.
ANDREAS VINCIGUERRA
Proffs: 1998-2013
Högsta ATP-ranking: 33 (november 2001)
Andreas Vinciguerra spelade hem en ATP-titel under karriären. Den tog han i Köpenhamn 2000 när han besegrade Magnus Larsson med 6-3, 7-6 i finalen. ”Vinci” spelade även två raka finaler i Swedish Open (1999 och 2000) i Båstad, där han blev en stor publikfavorit. I Davis Cup vann han tre av sina sju matcher. Karriären kantades av skador och comebackerna var många för den vänsterhänte kämpen som avgjorde SM-finalen 2008. Innan han avslutade karriären 2013 blev det ytterligare tre lagguld inomhus.